Vad skönt att du är här Chrille - sa du sista kvällen när vi satt på den här trappen. En hund skällde långt bort. Det var ljummet ute. En fin sommarkväll. Jag hjälpte dig att fimpa ciggen du just rökt, i en ölburk. Vi pratade inte så mycket, vi satt mest och kände in. Jag borde förstått att det var sista kvällen. Du visste nog. Men jag förträngde det. Inom mig förstod jag nog. Men jag lyssnade inte. Tre år har gått och saknaden är stor. Sorgen har blivit rundare. Inte lika spretig och hård som i början. Men den finns där. Dagen du gick vidare, då kom stormen och det blev kallare och mörkare. Idag kl 17.30 är det tre år sedan jag satt och höll din hand och kände ditt sista hjärtslag. Tystnaden som infann sig under några dagar efteråt, var väldigt speciell. En tystnad som är svår att beskriva. Som att allting bäddades in i bomull. En väldigt fridfull tystnad, men annorlunda.
